Aki's Blog

Nej, det är inte först nu jag läser ut den. Det gjorde jag för… ja, nästan en månad sedan. Men jag har inte kunnat blogga vidare om den, för 1) jag har haft mycket att göra och inte alls lika mycket tid, och 2) jag har inte vetat vad jag skulle säga om den.

Den sista tredjedelen var bättre än resten av boken tillsammans upphöjt till tjugo. Jag läste i en annan recension online att början var för seg och att när boken väl kom igång var den riktigt bra – men då var den nästan slut. Det stämmer delvis. Men personen i fråga tyckte också att Larsson lika gärna kunnat klippa bort stora delar av första halvan. Det stämmer inte. Slutet skulle inte alls vara lika bra utan den långa utvecklingen som ledde till den, precis som att finalen på en bra symfoni inte fungerar utan en overtyr. Många overtyrer, liksom många böcker, är dock alldeles för långa, men det tyckte jag inte alls var fallet med Män som hatar kvinnor. Trots att språket ofta fungerade ganska monotont, nästan som en rapport snarare än roman, så skrevs det ändå intressant, och jag rycktes ändå in i berättelsen och var intresserad även när knappt någonting hände.

Att välja en favoritscen är jättesvårt. Män som hatar kvinnor är inte en bok som kan delas in i kapitel med olika speciella händelser – visst kan den kanske delas in i tre akter (Mikael arbetar ensam, Mikael arbetar med Lisbeth, de kommer brottslingen på spåren) men boken i helhet är egentlligen inte direkt uppdelad utan mycket realistisk; ibland följer de helt fel spår i veckor innan de vänder, i stycken av boken man helt enkelt kunnat hoppa över om man ville. Två av de mest upphöjda scenerna är dock när Lisbeth misshandlar och tvångstatuerar sin vårdnadshavare som straff för våldtäkten han begick mot henne; och slutscenen när Mikael är i mördarens (inga spoilers här inte) källare, nära att dö. Båda dessa scener är ovanligt extrema för boken, som annars är relativt lugn och fri från blod och våld. Speciellt Lisbeths scen är skrämmande på det sättet att den visar inte ondskan i en fiende utan hos huvudkaraktären – att faktiskt huvudpersonen, den “goda”, gör någonting sådant. Och just denna scen upplyser ett av teman i boken, nämligen att ett öga går för ett öga. Trots att Stieg Larsson inte direkt går ut med sin egna åsikt på ämnet visas tydligt vad Lisbeth, som lidit genom hela sitt liv på grund av idiot efter psykopat, tycker. Det är intressant att se en verkligt bra blandning av svag och stark karaktär i Lisbeth, där hon dels är stark nog att försvara sig själv och stå för sina åsikter, men också svag nog att inte kunna behärska sina känslor.

Jag kommer definitvt att läsa de nästföljande böckerna i serien… när jag får tid. Just nu gäller Stephen Kings senaste, Under the Dome.

Efter första halvan av boken har jag börjat få fram lite åsikter om den. För det första måste jag säga att jag generellt ogillar kriminalromaner / deckare / mysterieböcker. Visst, den första boken jag verkligen älskade var Tio små negerpojkar av Agatha Christie, och följaktligen var hon den första författarinna jag verkligen avgudade. Och därefter har jag läst allt som finns att läsa av svenska deckarförfattare som Mankell och Sjöwall/Wahlöö. Men i allmänhet har jag uppfattat kriminalromaner som billig kiosklitteratur. Det finns utstående författare, men i grund och botten handlar alla om samma sak; en människa, gärna med sociala bekymmer (alkoholism, avstånd till nära och kära, et cetera) ska lösa ett brott samtidigt som han vid sidan av försöker ta hand om sin sociala situation. Och visst skiljer sig brotten åt, och karaktärerna är en aning annorlunda, men alldeles för ofta är de mycket lika varandra.

Så är inte fallet med Män som hatar kvinnor. Att den ens var en kriminalroman var inte något jag noterade speciellt förrän 200 sidor in, när lösningen av fallet Harriet satte igång ordentligt. Boken är fylld av mindre karaktärer och bihistorier, och det älskar jag både med literatur, film och musik; alltid händer något, alltid kommer någonting nytt in i bilden och alltid vill man läsa vidare även om man kanske inte älskar grundhistorien. Boken är speciellt upplagd för att följa två historier: Mikael Blomkvist som ska lösa fallet Harriet, och 23-åriga problembarnet Lisbeth Salander som spanar in Mikaels arbete på avstånd, samtidigt som hon försöker hantera sin nya målsman efter att den föregående fick en hjärnblödning.

Ännu en sak jag generellt ogillar med kriminalromaner är förvirrningen i en massa olika namn. Därför är det också bra när författaren ger de olika misstänkta klara personligheter, som Agatha Christie gör i till exempel Mordet på Orientexpressen eller Tio små negerpojkar. På sätt och vis missas detta helt i Män som hatar kvinnor, men inte fullständigt; det är förvirrande att en oerhörd mängd misstänkta nämns och beskrivs och det är mycket svårt att hålla dem isär, men samtidigt berättas hur Mikael erfarar samma problem. Är det kanske meningen att det ska vara svårt, för att illustrera hur han känner? Med Stieg Larsson död är det omöjligt att veta säkert, men jag anar det.

Under den närmsta tiden ska jag läsa Män som hatar kvinnor av salige Stieg Larsson. Det är den första delen av tio planerade i Milleniumserien; tre hann skrivas klart innan författaren avled 2004. Boken följer journalisten Mikael Blomkvist och hackern Lisbeth Salander då de löser ett nästan fyrtio år gammalt mord. Jag har inte tidigare läst boken, men jag har sett filmen och hört mycket berättas av både min mor och min styvfar, vilka nu har övertalat mig att ge den ett försök.

Känner inte alla en konstant ilska, en ilska som bara finns där, som bara existerar utan att någonsin försvinna? Den kanske minskas ibland, sjunker i grad, men den försvinner aldrig. Den bara ligger där i bakhuvudet och gror, där den för det mesta inte gör någon skada, annat än att man då och då skriker till eller en dag känner sig sur på allt och alla. Det är ju ingen fara… eller?

Det är baserat utifrån denna känsla som Andreas Roman skrivit sin sjätte roman och stora genombrott, Vigilante. För vad händer egentligen när vi utlöser den här känslan och låter den bli mer än bara en dröm, vad händer när vi bara gör det vi så gärna vill, bara slår till den där jobbiga människan? När höstmörkret sänker sig över Göteborg stiger frustrationerna i Marcus Gyllendahl, stiger från en smärre irritation till någonting större som sakta men säkert tar över hans sinnen. Marcus förvandlas från en vanlig kille med familj, flickvän, jobb och kompisar till en vigilant, de oskyldigas beskyddare och de ondas förintare. En riddare på en vit häst. Men vad är det på 2000-talet? Vem är skurken egentligen? Och gäller verkligen öga för öga, tand för tand?

Enligt författaren är  Vigilante främst inspirerad av arbeten av Paul Auster men mindre abstrakt och mer verklighetstrogen, men jag själv känner en stark inspiration av Edgar Allan Poes artonhundratalsskräck, någonting jag inte vet om det är medvetet eller ej. Jag kan inte låta bli att tänka på uppbyggnadens likheter med klassiska noveller som Den svarta katten och Det skvallrande hjärtat (The Black Cat och The Tell-Tale Heart respektive, bägge tryckta 1843). Det var ett Poes stilistiska personligheter att låta sin huvudperson själv berätta historien och under den smått skvallra om vad som hänt efteråt, men inte riktigt avslöja sig förrän slutet. I alla tre fall slutar novellerna respektive romanen med att läsaren får veta att huvudpersonen sitter inspärrad i en cell och inväntar sin dom, och i alla tre försöker huvudpersonen också inte be om ursäkt eller kalla sig oskyldig, utan blott berätta sin historia, förklara hur allt gick till bakom kulisserna, bakom alla tidningsrubriker om den hänsynslöst kalla seriemördaren. Det är även det här som ger en kuslig känsla och en realistiskt skräckfylld stämning över boken, när vi förstår att den som berättar historien verkligen gjort allt detta, och att han så kallt kan förklara sig. Och det var dessutom vad som hjälpte till att driva i alla fall mig till att läsa igenom hela boken när jag väl börjat – jag var ju tvungen att få reda vad som hände sedan, varför han skrev när historien. Och det hjälpte inte direkt att jag av misstag läste sista stycket i boken som råkade vara “Förr eller senare kommer jag att bli fri igen. Kanske förr.” [1] Det som dock skiljer honom från många andra skräckförfattare är enkelheten i hans meningsbyggnad och ordval, hur han knappt nämner detaljer om de inte är ytterst viktiga, och hur han flera gånger hoppar över stora händelser – speciellt framåt den tredje akten – och förväntar sig att man förstår historien i alla fall. Han väljer ofta att skriva mindre komplicerade meningar, vilket gör boken ganska lättläst och modern i texten. Han använder också ofta väldigt korta meningar som bara innehåller det essentliga för historien, kanske för att göra det tydligare när han använder längre meningar för att öka stämningar som spänning, förvirrning, eller fart. Ett bra exempel på en kort mening är början på boken: “Jag vaknar mitt i natten och är alldeles kallsvettig.” [9] Framåt slutet kommer också ett bra exempel på en längre mening, för att visa den växande spänningen som uppgår i extas: “Hon hugger, jag greppar hennes handled och för ett par ögonblick så blir jag bara ett med det omedelbara, jag ser bara en sak framför mig, jag far upp och tvingar henne ned på golvet och sliter kniven ur hennes hand medan jag sätter mig på henne.” [10]

Roman visar ständigt prov på sina kunskaper inom litteraturens konst när han skickligt väljer ut miljöerna på ett sätt som är klassiskt för skräcken och thrillern alltsedan Mary Shelleys, Poes och H.P. Lovecrafts tid, men samtidigt är helt i fusion med den nyskapande, moderna stilen av författare såsom Stephen King och svenska John Ajvide Lindquist. Han utnyttjar det faktum att berättelsen utspelar sig under hela den gråa hösten och fram till början på december när han gör omgivningarna gotiskt kalla och gråa, ofta regniga och molniga. När väl solen lyser är det typiskt för att visa den tillfälliga glädjen och avsaknaden av sorg. Möbleringar av rum och hus är ofta karga eller uteslutna, allt för att kunna trycka mer på betydelsen de möbler eller rum som sedan beskrivs tydligare, exempelvis Nils hus som författaren gång på gång använder för att symbolisera hans egen personlighet; på ytan formell och välartad men egentligen göms det en sliten, knarrande dörr som döljer det inre, det djupare som ingen ser vid en första anblick.

Liknande tekniker används när det gäller personligheter och utseenden. När berättelsen börjar skriver han som om läsaren redan känner alla, och han låter bli att ge en djupare förklaring till någons utseende eller personlighet som om det är uppenbart att man redan vet det. Därmed skulle man kunna säga att Vigilante trots att den börjar just när ilskan börjar gro i Marcus ändå börjar in medias res. Han lyckas ändå att visa tillräckligt mycket av huvudpersonerna för att man ska förstå deras personlighet, någonting som är väldigt svårt att hitta i dagens författare. Han uteslutar liksom med miljöerna hur de ser ut, om det inte är av ett större behov; vi förstår exempelvis att Marcus flickvän Helena är vacker, men vi får aldrig en minsta antydning om hur Marcus ser ut, utöver vissa nämnelser om kläder.

Redan i den absoluta början på Vigilante ger Roman läsaren en blick av vad som komma skall med en symbolisk dröm. Marcus vaknar av en dröm som återspeglade hans ungdom, när ett par klasskamrater tände eld på ett fågelbo med ungar, och sprang iväg. Marcus hade reagerat med att släcka elden, inte för att försöka rädda fåglarna utan för att hindra en eventuell brand: “Jag minns att jag var irriterad över hur korkade Emil och Erik hade varit som inte insett att de riskerade en skogsbrand”, skriver Roman. [2] Redan här syns att Marcus inte alls har något större medlidande till människan i sig eller till en vanlig, anonym individ – precis som oss alla djupt inne. Han är bara betydligt ärligare om det, trots att han försöker låta bli att vara som han är, försöker få sig att verka snäll och osjälvisk. Men egentligen bryr han sig inte om alla, och han känner ingen sorg för de döda fågelungarna. De bryr han sig inte om. Han vill rädda världen, inte den enskilda människan. Detta syns om och om igen i boken när han senare börjar vara “vigilanten” och börjar försöka stoppa våldet.

Liksom drömmen förekommer många andra tidiga antydningar till vad som ska ske senare, exempelvis i den ensideslånga prologen [3] före det första kapitlet, som handlar om en ensam kvinna i sin lägenhet som sedan blir uppringd av någon som vill träffa henne, och går ut. Jag hade helt glömt bort denna prolog, och det var inte förrän jag läste om boken inför analysen som jag förstod vad den hade att göra med resten av romanen. Det var först då jag insåg att kvinnan var Marcus mor, Elizabeth Gyllendahl, och skaparen av tv-serien Penthouse som var romanens ständiga sidohistoria. Penthouse var i boken en parodi på Big Brother-formatet – ett gäng människors stängs in i en stor lägenhet där de kan få precis allt de vill, förutom kontakt med omvärlden. Marcus och hans syster Malin frågar sig flera gånger vad som egentligen är poängen med tv-programmet, tills en av deltagarna blir allvarligt sjuk och sedan dör, efter att meddeltagarna försökt få hjälp av producenterna, och bett att bli utsläppta. Efter detta blir det en enorm mediadebatt och det visar sig att det är Elizabeth som var själva producenten och överhuvudet bakom Penthouse, och att döden från början varit en uttänkt del av programmet. Hon har också fått dem att skriva på kontrakt som är lurigt skrivna så att de inte kan anklaga tv-producenterna juridiskt sett, och därför blir Elizabeth framåt bokens tredje akt precis vad Marcus slåss mot, en brottsling som kommer undan lagen, och därmed blir hon vad som kan ses som Marcus nemesis och antagonist.

Framåt slutet på romanen nämns Elizabeth bara i förbifarten, och det som nämns är att hon har blivit inspärrad i det som är kvar av Penthouse-lägenheten, och blir påhoppad och nästan dödad av de kvarvarande deltagarna när de inser att det är hon som satt dem där, att det är hon som förstört deras liv för sin egen vinning. [4] Mer än så nämns inte sedan, och vi får inte veta hur hon hamnade där förutom de små glimpsarna i början av olika kapitel där vi i tredje person får höra om hur Marcus (ej nämnd vid namn) kidnappar henne och placerar henne där, och hur hon blir anfallen av deltagarna. [5] Efter detta är Elizabethfronten tyst, och det är där prologen kommer in i bilden. Redan på den första sidan visade Roman en del av den sista akten, delen när Elizabeth blir utbjuden att träffa Marcus.

På samma sätt nämner författaren flera gånger andra saker som dyker upp senare som essentliga delar av berättelsen, exempelvis att Johan pratar om att han sett filmen Daredevil [6], som handlar om en advokat som ger sig på och dödar skyldiga som kommit undan lagen – vilket är precis vad Marcus senare börjar med. Roman nämner också tidigt att Marcus som liten fick en Remington-skrivmaskin av sin far som önskade att han skulle börja skriva något och bli känd en dag, något han säger att han “kanske gör [...] någon gång”. [7] Likväl skriver han i slutet på romanen att han har fått ett erbjudande att skriva en roman om händelserna, och att han “funderar på att börja använda [sin] gamla Remington”. [8] Det är självklart också här som berättelsen knyts ihop och vi får veta varför han (fiktivt sett) skriver ner hela berättelsen från första början; det är dock lite förvirrande att han då säger att han “kanske kommer” att skriva en bok medan boken i själva verket snart är avslutad. Jag vet inte riktigt hur det kan förklaras, men som jag ser det kan det inte vara annat än ett misstag från Andreas Romans sida.

Andreas Romans Vigilante är en bok som dinglar alldeles perfekt på genregränserna av drama, thriller och skräck, och den passar ypperligt för nästan alla läsare som tycker om bra böcker. Den är ganska lättläst, men behandlar ändå ett ganska djupt ämne som skrivits om så många gånger men aldrig blivit gammal. Jag har aldrig trott på att böcker och filmer uppfodrar till våld, så jag vill inte sätta en ålder på läsargruppen utan tror att den faktiskt passar alla. Däremot krävs det förstås lite förstånd för att förstå ett så allvarligt, viktigt och stort ämne.

Det är en bok som får en att tänka efter. Alla, och då menar jag alla, känner igen sig i den, för alla har någon gång velat skrika åt någon, velat slå till någon, kanske till och med velat döda någon… men låtit bli. Och alla har förmodligen någon gång tänkt, vad skulle ha hänt om jag inte låtit bli? Om jag släppt hämningarna och bara puttat honom ner för kanten eller slagit omkull honom?

Enligt Roman själv är hela boken liksom hans senaste roman Mörkrädd (2008) baserad på en ren, enkel känsla som växer tills den tar över kroppen och är ostoppbar, och I Vigilantes fall är detta raseri. Boken uppmuntrar till eftertanke, och till förståelsen. Boken får läsaren att tänka: “Det kunde lika gärna ha varit jag.”

Fotnoter:

[1] Sidan 313

[2] Sidan 10

[3] Sidan 5

[4] Sidorna 256 – 258

[5] Sidorna 246, 249, 259

[6] Sidan 39

[7] Sidan 29

[8] Sidan 312

[9] Sidan 9

[10] Sidan 302

Källor:

* http://www.andreasroman.com

* http://sv.wikipedia.org

* Andreas Roman: Vigilante (2006)

* Intervju med Andreas Roman (22/11 + 3/12, 2008)

 One of the main characters in Nick Hornby’s novel About a Boy and the eponymous film based upon it is Fiona. Fiona is Marcus’ forty-year-old mother, who tries to raise Marcus as a perfect person into a falling world on her own, ever since she divorced Marcus’ father several years ago. Until the very end of the story, Fiona is incapable of seeing her own wrongs, and thus, she raises her son as a boy who seemingly is every parent’s dream, but also is unfamiliar with social norms in areas such as clothing, music and speech, and all this results in that he’s being bullied at school. Even when she finally hears about the social slaughter he experiences every day, she’s still of the opinion that everything that matters is that he is himself, and that he shouldn’t care about them and what they think. This whole side story about Fiona slowly understanding how the world works, and the difference between theoretical and practical ideologies, has an obvious moral: Ofcourse you should always be yourself, but you should also adjust after the world; if everyone goes as they want, nothing will work. Another moral of the story can simply be that you can’t always save everyone; sometimes you just have to help yourself and try not to think of the others. Fiona’s life was already a mass of grief and sorrow because of herself, so when she tried to help Marcus as well, it all fell apart for both of them. Her suicide attempt was ofcourse the biggest break-through, leading Marcus to worry much more about her for a long period of time, leading the two of them into an evil circle where neither could help themselves simply because they cared too much about the other.
Even though she in the beginning of the novel sees herself as the perfect mother as she doesn’t raise her son to be a sheep, she realises more and more throughout the story that she’s wrong, and that she has been too ignorant to understand that everything she does isn’t always right. Towards the end of the end of the film, for example, she has totally change her mind about forcing Marcus to be a vegetarian, even suggesting that they should go eat at McDonald’s. To simplify, I can explain how she sees herself in three states: in the first half of the book, she sees herself as a perfect parent doing nothing wrong in raising Marcus. When she at last realise that everything after all isn’t perfect, she sees herself as an awful human being. When she’s gotten over the shock, she instead focuses on trying to better herself, and again she sees herself as a good mother, which she is, in the very end.
                      It is hard to tell how other characters see Fiona, as this varies a lot. Marcus obviously cares very much about her, but love can also turn into temporary hate, as for example when he lost respect for her after her suicide attempt. He cares for her and tries to help her, but when he realises he can’t help her, he instead ignores the problem, going home to Will instead of coming home to face the problem. Will finds himself annoyed by her and how ignorant she is towards the norms that destroy Marcus, and how she simply won’t listen to him when he tries to help Marcus.
                      Even though Fiona is one of the less important main characters, she is the obvious connection between Marcus and Will, as well as what sets the entire story of with her attempted suicide, as it makes Marcus start going to Will’s house after school, instead of home, where he would be forced to face her depression. Her suicide attempt was ofcourse not a good thing, yet it was what started the entire story, changing her, Will’s and Marcus’ lives forever.
                      To me, About a Boy is a happy ending-story, in which I mean it seems like everything goes fine in the end, and thus, I don’t think that much could happen to change this. I would believe her life continues without a sign of her depression again, and that she soon finds a boyfriend to live with her and Marcus, and well… live happily ever after.

Januari 2008

Den då 96-årige Harry Bernstein fick en sen bokdebut när han 2007 kom ut med sin roman ”Den osynliga väggen” (”The Invisble Wall”, USA), vilken han började skriva 2004 för att behandla sorgen efter hans hustrus död. Han arbetar just nu med en uppföljare, ”Drömmen” (”The Dream”), som kommer att handla om hur familjen när han var tolv flyttade till Amerika.

Boken är självbiografisk och behandlar Bernsteins uppväxt i brittiska förorten Lancashire, högst influerad av det pågående första världskriget. Mycket av berättelsen är fokuserad på de kulturella skillnaderna mellan gatans två sidor. På den ena sidan bor de kristna och på den andra judarna, däribland Bernsteins familj. Det är av denna åtskillnad som bokens titel, ”Den osynliga väggen”, kommer. De kristna och judiska är ovänner, bara av tradition. Det finns ingen riktig poäng, och om någon frågar varför får den inget svar. Det bara är så och det har alltid varit så.

Eftersom romanen är självbiografisk är Bernstein allt annat än allvetande, och detta leder till att boken endast täcker en del av vad som händer. Trots att grunden till boken helt enkelt är hans uppväxt, period för period, handlar den mycket om problemen som familjens komplexa religion ställer till, hur de till exempel tvingas be om hjälp av sina kristna grannar för att få i sig mat under sabbatslördagen, och hur äldsta dottern Lily nästan inte får skriva sitt prov för att det skulle strida mot judiska lagar. Först efter att ha läst den här boken förstod jag vidden av den nya era som kriget bredde ut för kristna folket, hur det allt mer avancerade deras gamla lagar och normer. Hur det steg för steg blir värre är någonting man enkelt kan följa i boken.

Detta är dock långt ifrån allt som boken handlar om; den handlar om en pojkes uppväxt under allt svårare förhållanden, om hur familjen plågas av den negligerande, alkoholiserade fadern, och sist men inte minst om den förbjudna Romeo och Julia-liknande kärleken mellan Lily och en kristen pojke från andra sidan gatan. Enligt Bernstein är boken också två mycket personliga saker för honom: för det första är det en slags förlåtelse till hans bortgångna mor, som han först efter hennes död insett givit så mycket och fått så lite tillbaka. Det är också till henne som boken är tillägnad, enligt förordet. Boken är också en slags uttömning för hans känslor gentemot den kristna uppväxten, den fördömande uppfattningen att judar är jordens avskum som borde utrotas eller i alla fall ignoreras. I ett citat om boken och om vad som inspirerade den har Bernstein sagt “Du måste bli lärd att hata. Du måste börja lära dig när du sex, sju eller åtta. De tvingar in det i ditt huvud. Det följer med, som en arveklenod, bland de kristna. De vet inte varför de hatar oss, de bara gör det.” [I]

Trots att Bernstein – som i boken kallas vid sitt smeknamn Arry – är berättaren och trots att boken är skriven i första person, så vill jag nog inte se honom som mycket mer än en bifigur. Berättelsen kretsar kring hans familj, och han är en person som var där, hade möjligheten att bevittna, observera och smaka på alltsammans; utan att detta var någonting som han skapat. Självklart finns undantag; boken är på sätt och vis indelat i diverse episoder som kan ha olika huvudpersoner, som har högst betydelse för just denna episod, någonting som enkelt kan jämföras med moderna tv-serier som exempelvis Lost, där olika karaktärer har sina egna avsnitt. Ett antal sådana är därmed även om Arry. Anledningen till att berättelsen nu inte kretsar kring honom är på sätt och vis ytterst simpel – han är inte lika viktig som många andra. Hans spröda ålder – han är vid berättelsens start fem år gammal – gör att han inte kan vara med på lika mycket som de andra.

        Den karaktär som boken främst kretsar kring är förmodligen Arrys mor. Hon lever ett tydligt svårt liv, där hon måste balansera det omöjliga förhållandet med sin man tillsammans med att ta hand om sina barn, och hjälpa dem att klara sig bra i livet trots den lidelse deras knappa ekonomi leder dem in på. Hennes man arbetar från tidigt på morgonen, innan de andra gått upp, till sent in på kvällen. När han kommer hem har barnen för det mesta gått och lagt sig, och han har varit runt på stadens pubar och supit sig full, och ofta har han även spelat bort en stor andel av sin lön. För mig verkar det som om han mer är en inneboende i huset än något annat; i slutet av varje månad ger han det han har kvar av sin lön till modern, och hon blir alltid lika besviken på hur lite som är kvar. Men hon kan inte heller lämna honom, för han är den enda som drar in pengar till familjen. Hon försöker däremot att ändra på detta, för att eventuellt bli ekonomiskt självständig, genom att öppna en egen affär i huset. Detta försök faller platt när familjen vägrar tro på henne, men det visar ändå hur stark kvinna hon är, någonting som författaren försöker förtydliga mer och mer. Som nämnt är en av bokens poänger att återge Bernsteins mor i alla fall en del av allt hon gav honom; inte förrän efter hennes död insåg Bernstein hur modig och stark hon varit som kunnat bära hela familjen på sina axlar, och ta alla de slag hennes man gav henne, allt bara för att skydda barnen.

Romanen utspelar sig tydligt i skuggan av det första världskriget, och trots att det exakta årtalet inte sägs klart ut någon gång så föddes Bernstein 1910[II], och i boken är han i fem-sexårsåldern.

        Som tidigare nämns märks årtalet (utöver Bernsteins ålder) tydligt på de snabba förändringarna i det judiska samhället; egentligen rör det väl snarare alla att samhället utvecklas, teknologin går framåt och det sociala mer närmar sig dagens normer, men för judarna är det extra tydligt då deras religion tydligt skiljer sig från många normer – en av anledningarna till hur judeförföljelserna kraftigt ökade cirka tjugo år senare i samband med nationalsocialismens grundande.

Boken kändes först väldigt seg, och jag fick intrycket av att den fylldes med helt onödiga stycken och till och med kapitel, som varken var av nöd för historien eller intressant för 99 procent av läsarna.

        Som andra tyngdsten var det dock vissa händelseförlopp som var skrivna mycket intressebringande och spännande; flera nätter kunde jag ligga och sträckläsa Den osynliga väggen bara genom behovet av att få veta upplösningen av kapitlet. Det är ytterst sorgligt, dock, hur dessa få lysande höjdpunkter i berättelsen är just höjdpunkter; de förekommer sällan och sticker med hästlängder ut ifrån resten vilket gör det svårt att tro att en enda människa skrivit helheten, att det inte är en novellsamling med kortare berättelser från författare med helt olika förmågor och talanger.

        Boken är väldigt pessimistisk, och ytterst få scener ur den är egentligen speciellt glada. Jag förstår och accepterar förstås att innehållet i boken verkligen var vad som hände, och att man självklart inte kan förändra handlingen till en historisk biografi. Dessutom skulle boken antagligen inte vara alls lika intressant och spännande om den var gladare. Kalla det en slags tillfredsställande skadeglädje som ligger bakom mina ord, för det är förmodligen precis vad det är.

Fotnoter

I: Min översättning från engelska.
II: Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/Harry_Bernstein

We are right now reading William Golding’s classic adventure book Lord of The Flies in school. I was surprised, it is truly interesting. All along the reading, I try to think myself into the situation. Off course, this isn’t easy at all since it is a difference of about three years; I am almost fifteen, and they are at most twelve. Allthought, I guess I would be the one to help Simon and Ralph building up a more or less advanced camp, even though others are enjoying themself in the sun. I really think I would have the power to work hard so that I would survive easier later on.

The plot: Lord of The Flies is set in the time of the war. A gang of schoolkids, between six and twelve years old are travelling in an airplane which is shot down by enemy troops. They suddenly are stranded on a desert island, and without any adults nearby, the children creates their own society with laws and special professionals.

If you haven’t read the book yet: please, give it a try and you won’t regreat it.

This is an essay about 19th century writer Carl Jonas Love Almqvist’s swedish book Det GÃ¥r An, that I wrote in school last week (the entire essay is in swedish).

Carl Jonas Love Almqvist & Det går an

Carl Jonas Love Almqvist föddes i Stockholm i november 1793 och startade sin karriär redan 1819 med Murnis. 1834 skapade han den roman som skulle få honom att för alltid bli ihågkommen i Sveriges litterära hjärta, Drottningens juvelsmycke. Fem år senare skapade han sitt andra stora verk, Det går an.

Vid femton års ålder flyttade Carl till Uppsala för att på universitet där studera historia och filosofi. Efter avklarade studier flyttade han sedan tillbaka till Stockholm för att arbeta som ämbetsman. 1824 flyttade han till Värmland för att på en bondgård gifta sig med en fyra år yngre kvinna, för att sedan tröttna på lantlivet och resa tillbaka till Stockholm.

Efter ett tag kom det fram att han av en ockrare lånat en pengasumma som med dagens växelkurs kan räknas i miljoner. Efter att ha anklagats för minst tre mordförsök på mannen flydde han till Förenta Staterna. Han tog en ny identitet och gifte om sig. 1865 bestämde sig Carl för att göra ett försök att återvända hem, men han hann inte ända till Sverige. 1866 avled Carl Jonas Love Malmqvist i Tyskland.

Under första halvan av 1800-talet började romantiken. Kristendomen hade under nÃ¥got Ã¥rhundrade inte alls varit lika viktig som tidigare. Sveriges befolkning började förlora sin tro. Varför skulle man be varje kväll? Fanns det verkligen en gud? Gör vi verkligen rätt? Är minsta lilla smÃ¥sak, en bön före middagen, kyskhet tills man hittar den rätta, är det sÃ¥ viktigt? Kan man inte helt enkelt strunta i reglerna? Landets syn pÃ¥ religionen var i obalans. Plötsligt gjorde det ingenting om man missanvände Faderns namn, medan man för hundra Ã¥r sedan skulle bli dödad. Och frÃ¥gorna dök upp; mÃ¥ste man gifta sig? En mÃ¥nga decennier lÃ¥ng diskussion, som än i vÃ¥ra dagar – etthundrafemtio Ã¥r senare – existerar, lÃ¥g framför var svensks fötter, och alla väntade pÃ¥ ett svar, alla ville ha rätt. Och 1839, ur asken pÃ¥ alla sönderbrunna, ingen stans ledande diskussioner reste sig Carl Jonas Almqvist med sin punkt; en roman ägnad Ã¥t problemet, ägnad Ã¥t diskussionen. Det gÃ¥r an upprörde plötsligt mÃ¥nga svenskar, medan andra sÃ¥g alla svar elegant pekas ut genom denna skönlitterära följetong. Recensionerna, svaren och idiotiseringarna följde genast, och redan i slutet av samma Ã¥r kunde alla vara säkert beredda pÃ¥ en mÃ¥nga, mÃ¥nga Ã¥r lÃ¥ng diskussion med ständigt nya argument. De första responserna var visserligen positiva, men det skulle bli värre. Snart utkom hela böcker som respons, inte sällan med titlar i stil med Det gÃ¥r icke an eller liknande. För att friska upp diskussionen skrev Carl själv en anonym artikel i tidningen Freja där han förklarar varför han anser att kvinnor och män inte alls borde gifta sig, utan hellre helt enkelt skulle ha ett jämnlikt förhÃ¥llande. Efter detta vände dock all positiv respons. Carl fÃ¥r bland annat höra att Sara Videbecks (den kvinnliga huvudpersonen) beteende är allt för osannolikt och att kvinnan redan har alla rättigheter hon behöver.

Den första boken som kritiserade Det går an var Det går an. En tafla ur lifvet publicerad i februari 1840 av finländaren J.V. Snellman. Boken var en uppföljare som med Almqvists skrivsätt i boken parodiserade Saras och Alberts beteende och fick det att verka egoistisk, dumt och ogenomtänkt. Malla Silfverstolpe hette nästa författarinna, som anonymt gav ut boken Månne det gå an?, som även den var en uppföljare men ett slag för Almqvists armé. Så här fortsatte det i flera år, tills glöden lägren emellan allt saktare svalnade ned. Dock har egentligen inte diskussionerna avslutats, trots att folk kanske inte säger det rakt ut längre. Tänk på det som är insändare i tidningar, recensioner och så vidare, och du kommer se. Mycket är en del av denna tvåhundra år gamla, ännu pågående diskussion.

Det går an

Under en båttur med ångbåten Yngve Frey från Stockholm till Lidköping bekantar sig underofficern Albert med glasmästardottern Sara Videbeck. Efter att de under båtturen blivit relativt bra vänner bestämmer sig Albert för att följa den medresenärslöse Sara en bit på vägen, en bit som snart blir hela vägen fram. Speciellt Sara kritiserar boken igenom kyrkans grepp om samhället, och saker som på 1800-talet var så självklara som de kunde bli, som kvinnans rätt i samhället, och varför man ens gifter sig; det blir ju inte till någon kärlek för det.

Jag tror att boken egentligen var litet orealistisk redan när den publicerades – det fanns nog inte mÃ¥nga kvinnor som var sÃ¥ starka angÃ¥ende vad de trodde pÃ¥ sÃ¥som Sara Videbeck var i boken. Flera responser baserades dessutom pÃ¥ hennes osannolika beteende. Men självfallet är det än värre i dag. Hur mÃ¥nga kvinnor, och hur mÃ¥nga män skulle bete sig som karaktärerna i boken egentligen?

Boken var i min mening inte jobbig just genom språket; jag har inget som helst problem med äldre svenska. Men min bästa förklaring till varför jag inte precis älskar boken är helt enkelt att det inte är min genre, jag ogillar den här sortens böcker. Dessutom tror jag inte jag riktigt kan inse hur upprörande, hur ur mängden utstickande denna bok var. Som jag förstår det har samhället ändrats så avsevärt mycket sedan mitten av 1800-talet, att jag inte ens har något att jämföra Almqvists argument med. Dessutom känns historien så ogenomtänkt, men detta kanske helt enkelt kan bero på att det på den här tiden inte fanns mycket att försöka slå; historierna blir ju numera allt mer komplexa.