Aki's Blog

The Millenium trilogy is one of the best film series of the late 2000′s, and some of the best Swedish films ever. This is definitely the best of the three films, perfectly balancing on a line between overdone and realistic violence, between epically grande and simply too long. It’s just magnificent, although I keep feeling Noomi Rapace’s character to be somewhat overdone, constantly varying between being herself and actually trying to upset in the sense of an emo kid. I know what they are grabbing for, and I know how hard it is to pull off, but sometimes it’s too much (and I definitely think this is more of a script fault than Rapace’s talents).

Nej, det är inte först nu jag läser ut den. Det gjorde jag för… ja, nästan en månad sedan. Men jag har inte kunnat blogga vidare om den, för 1) jag har haft mycket att göra och inte alls lika mycket tid, och 2) jag har inte vetat vad jag skulle säga om den.

Den sista tredjedelen var bättre än resten av boken tillsammans upphöjt till tjugo. Jag läste i en annan recension online att början var för seg och att när boken väl kom igång var den riktigt bra – men då var den nästan slut. Det stämmer delvis. Men personen i fråga tyckte också att Larsson lika gärna kunnat klippa bort stora delar av första halvan. Det stämmer inte. Slutet skulle inte alls vara lika bra utan den långa utvecklingen som ledde till den, precis som att finalen på en bra symfoni inte fungerar utan en overtyr. Många overtyrer, liksom många böcker, är dock alldeles för långa, men det tyckte jag inte alls var fallet med Män som hatar kvinnor. Trots att språket ofta fungerade ganska monotont, nästan som en rapport snarare än roman, så skrevs det ändå intressant, och jag rycktes ändå in i berättelsen och var intresserad även när knappt någonting hände.

Att välja en favoritscen är jättesvårt. Män som hatar kvinnor är inte en bok som kan delas in i kapitel med olika speciella händelser – visst kan den kanske delas in i tre akter (Mikael arbetar ensam, Mikael arbetar med Lisbeth, de kommer brottslingen på spåren) men boken i helhet är egentlligen inte direkt uppdelad utan mycket realistisk; ibland följer de helt fel spår i veckor innan de vänder, i stycken av boken man helt enkelt kunnat hoppa över om man ville. Två av de mest upphöjda scenerna är dock när Lisbeth misshandlar och tvångstatuerar sin vårdnadshavare som straff för våldtäkten han begick mot henne; och slutscenen när Mikael är i mördarens (inga spoilers här inte) källare, nära att dö. Båda dessa scener är ovanligt extrema för boken, som annars är relativt lugn och fri från blod och våld. Speciellt Lisbeths scen är skrämmande på det sättet att den visar inte ondskan i en fiende utan hos huvudkaraktären – att faktiskt huvudpersonen, den “goda”, gör någonting sådant. Och just denna scen upplyser ett av teman i boken, nämligen att ett öga går för ett öga. Trots att Stieg Larsson inte direkt går ut med sin egna åsikt på ämnet visas tydligt vad Lisbeth, som lidit genom hela sitt liv på grund av idiot efter psykopat, tycker. Det är intressant att se en verkligt bra blandning av svag och stark karaktär i Lisbeth, där hon dels är stark nog att försvara sig själv och stå för sina åsikter, men också svag nog att inte kunna behärska sina känslor.

Jag kommer definitvt att läsa de nästföljande böckerna i serien… när jag får tid. Just nu gäller Stephen Kings senaste, Under the Dome.

Under den närmsta tiden ska jag läsa Män som hatar kvinnor av salige Stieg Larsson. Det är den första delen av tio planerade i Milleniumserien; tre hann skrivas klart innan författaren avled 2004. Boken följer journalisten Mikael Blomkvist och hackern Lisbeth Salander då de löser ett nästan fyrtio år gammalt mord. Jag har inte tidigare läst boken, men jag har sett filmen och hört mycket berättas av både min mor och min styvfar, vilka nu har övertalat mig att ge den ett försök.