Aki's Blog

Nej, det är inte först nu jag läser ut den. Det gjorde jag för… ja, nästan en mÃ¥nad sedan. Men jag har inte kunnat blogga vidare om den, för 1) jag har haft mycket att göra och inte alls lika mycket tid, och 2) jag har inte vetat vad jag skulle säga om den.

Den sista tredjedelen var bättre än resten av boken tillsammans upphöjt till tjugo. Jag läste i en annan recension online att början var för seg och att när boken väl kom igÃ¥ng var den riktigt bra – men dÃ¥ var den nästan slut. Det stämmer delvis. Men personen i frÃ¥ga tyckte ocksÃ¥ att Larsson lika gärna kunnat klippa bort stora delar av första halvan. Det stämmer inte. Slutet skulle inte alls vara lika bra utan den lÃ¥nga utvecklingen som ledde till den, precis som att finalen pÃ¥ en bra symfoni inte fungerar utan en overtyr. MÃ¥nga overtyrer, liksom mÃ¥nga böcker, är dock alldeles för lÃ¥nga, men det tyckte jag inte alls var fallet med Män som hatar kvinnor. Trots att sprÃ¥ket ofta fungerade ganska monotont, nästan som en rapport snarare än roman, sÃ¥ skrevs det ändÃ¥ intressant, och jag rycktes ändÃ¥ in i berättelsen och var intresserad även när knappt nÃ¥gonting hände.

Att välja en favoritscen är jättesvÃ¥rt. Män som hatar kvinnor är inte en bok som kan delas in i kapitel med olika speciella händelser – visst kan den kanske delas in i tre akter (Mikael arbetar ensam, Mikael arbetar med Lisbeth, de kommer brottslingen pÃ¥ spÃ¥ren) men boken i helhet är egentlligen inte direkt uppdelad utan mycket realistisk; ibland följer de helt fel spÃ¥r i veckor innan de vänder, i stycken av boken man helt enkelt kunnat hoppa över om man ville. TvÃ¥ av de mest upphöjda scenerna är dock när Lisbeth misshandlar och tvÃ¥ngstatuerar sin vÃ¥rdnadshavare som straff för vÃ¥ldtäkten han begick mot henne; och slutscenen när Mikael är i mördarens (inga spoilers här inte) källare, nära att dö. BÃ¥da dessa scener är ovanligt extrema för boken, som annars är relativt lugn och fri frÃ¥n blod och vÃ¥ld. Speciellt Lisbeths scen är skrämmande pÃ¥ det sättet att den visar inte ondskan i en fiende utan hos huvudkaraktären – att faktiskt huvudpersonen, den “goda”, gör nÃ¥gonting sÃ¥dant. Och just denna scen upplyser ett av teman i boken, nämligen att ett öga gÃ¥r för ett öga. Trots att Stieg Larsson inte direkt gÃ¥r ut med sin egna Ã¥sikt pÃ¥ ämnet visas tydligt vad Lisbeth, som lidit genom hela sitt liv pÃ¥ grund av idiot efter psykopat, tycker. Det är intressant att se en verkligt bra blandning av svag och stark karaktär i Lisbeth, där hon dels är stark nog att försvara sig själv och stÃ¥ för sina Ã¥sikter, men ocksÃ¥ svag nog att inte kunna behärska sina känslor.

Jag kommer definitvt att läsa de nästföljande böckerna i serien… när jag fÃ¥r tid. Just nu gäller Stephen Kings senaste, Under the Dome.